Rakt ifrån hjärtat 

Jag gillar inte syftet med årskrönikor så när jag fick denna uppgift tänkte ja “Åh nej, inte nu igen” Jag tycker det är svårt att skriva en årskrönika för att det känns som om allt måste vara så perfekt och man måste ha gjort massor av roliga saker som påverkat en som person.  Men för mig kan man inte dela in ett år i både bra och dåligt. Ett år är en blandning av både bra och dåliga saker och mitt år har innehållit mycket  olika känslor både på ett personligt och samhällsmässigt plan. Jag hade svårt att välja ämnen utifrån mig själv, därför har jag valt att skriva min årskrönika utifrån händelser som Svt har rapporterat om i deras årskrönika. För att när jag såg den dök det upp mycket känslor i mig som jag ville  få ut i denna text.  

Det första jag tänker skriva om är cykeltur för äldre. Många av våra kära äldre bor ofta på ålderdomshem under sin sista tid i livet. Jag har många gånger hört och förstått att äldre tycker det är tråkigt, för det finns inte så mycket att göra. Men också att   gamla har förlorat livsglädjen,  för att de har blivit gamla och orkar inte göra de som de kunde innan de flyttade in på hemmet. Det gör mig otroligt ledsen, bekymrad och berörd. Ska det ens behöva vara så? Så när jag såg klippet om cykeltur för äldre så blev jag glad i hela kroppen. De var så glada och på gott humör och det gjorde mig glad. Speciellt när en tant sa “Det är så härligt när man åker i en tunnel då kan man skrika till och vinden tar tag i håret” Jag kände att pensionärerna får tillbaka sitt liv. Tänk vad lite go frisk luft kan göra, med kroppen både psykiskt och fysiskt. Jag tror att det kan vara en ide att dra ihop ett gäng aktiviteter för äldre, så de inte bara sitter där och klär på sig, byter blöja och äter. Jag blir väldigt glad när jag ser att det finns folk som ser till att dans, bingo, cykeltur, fika och andra saker sker för våra fina äldre och inte bara ser dom äldre som objekt som  t.ex Hur mår du idag lilla gumman” som om de vore 3 år. Därför gillar jag det här klippet att man ser på äldre som att de har känslor, tankar och intressen. I klippet såg jag mycket glädje, positivitet, livslust och humor det är så man borde se på våra fina äldre! 

Ett annat ämne jag vill ha med i min årskrönika är ökad brottslighet. När jag hör på nyheterna att någon har dödats, blivit misshandlad, utsatt för våldtäkt eller något annat typ av brott blir jag ledsen, arg, bekymrad och rädd. Jag blir ledsen, för att det någon annan väljer att göra ska påverka andra t.ex väljer en person att skjuta  kan det skada personer i ens omgivning som inte alls är inblandade. Jag blir arg för att jag tycker att våld inte löser några problem och inte borde vara så stor del av vårt samhälle. Jag blir bekymrad och rädd för jag undrar vart vi är påväg? Jag vill att människor ska känna sig trygga och våga gå ut mitt i natten/kvällen utan att vara rädda för att bli utsatta för brott. Jag känner rädsla när jag går ut för man vet inte vem man möter! Jag undrar om man skulle våga släppa ut mina egna ungar på gatorna,  utan att vara så rädd så att man får en hjärtinfarkt eller behöver lägga sig med en klump i magen. Jag skulle vilja att brottsligheten minskar och att politikerna visar vart skåpet ska stå! T.ex med hårdare straff, stoppa kriminella gäng och fixa hårdare fängelser. Idag bor pensionär som tjuvar borde bo och tvärtom. Intagna för möjlighet, till gym, utbildning, utevistelse och bra mat, det är förjävligt. Intagna borde slita arslet av sig och ha det riktigt jobbigt i stället för att bo på något jävla lyxhotell!!!!.  

På ett personligt plan så är det nog min morfars bortgång som påverkat mig mest. Min morfar var en härlig förlur jag har nog ärvt mycket utav honom bland annat mitt politiska intresse, stark vilja och retsamma sida. Min mormor och morfar har alltid betytt mycket för mig de har alltid funnits där trots att de var över 70 år gamla när jag föddes. Jag är tacksam över de åren jag fick med dem. När morfar lämnade jord livet var jag som halv, vem är jag nu? Det var mycket tankar som flög runt i huvudet då. Hur ska det bli med familjen? högtiderna? födelsedagarna? livet i stort? När världens finaste människa inte finns mer? Det känndes helt plötsligt som om ingenting spelade någon roll längre och samtidigt visste jag att jag ville leva vidare för dig morfar. Jag vet att du har det mycket bättre där du är nu,  jag väljer och tro att du ser mig ändå, du kommer alltid finnas i mitt hjärta!       

När jag nu har gått tillbaka till det år som varit, så förstår jag att det har varit ett känsloladdat år på många sätt. Jag har känt glädje, sorg, ilska, bekymrad, positivitet och rädsla och jag tänker att känslor är viktigt att ha,  det är våran drivmotor. Jag tycker inte att ett år kan vara bra eller dåligt enbart, Jag tycker att det är en kombination av dessa två. Ett år är en sån liten del av sitt liv, där man får med sig både positiva och negativa erfarenheter som man tar med sig in i nästa år och kan göra något bra av. Jag gillar inte syftet med årskrönikor för det känns som om allt måste ha varit så jävla bra. Sen tror jag det handlar om att jag har varit och är så avundsjuk på alla som har kunnat åkt iväg på semestrar och hittat på saker. Något som jag alltid velat göra,men inte har haft möjligheten till, så det har alltid känts som om jag inte har haft något att blicka tillbaka på iallafall inget särskilt som jag vill skriva om. Det känns som ett år måste vara perfekt, man måste liksom ha något bra och intressant att komma med, lite som sociala media. Å andra sidan kan jag tycka att en årskrönika kan vara bra för då får man reflektera över det gångna året och vad man har gjort, vad man inte gjorde, vad man kände och vad man vill uppnå i livet. Så en årskrönika har två sidor av ett mynt.