Från oro till svar
- ett samtal om kriget i Ukraina

Barn och ungdomar oroar sig i mycket högre grad än vad vi kanske är medvetna om. SVT Barn:s Lilla Aktuellt vittnar om stora mängder av frågor från oroliga barn och vi i skolans värld möter den oron. För mig som pedagog blev det väldigt tydligt då vi bestämde oss för att sitta ner och prata med en elevgrupp om detta. Ett samtal jag sedan valde att ta vidare med en av eleverna för att ta reda på hur oron ser ut och hur den påverkar.

- Jag är orolig när människor säger saker som jag inte kan ta reda på. När något sätter sig i huvudet är det svårt att få bort eller glömma. Det finns många som försöker berätta vad som händer i framtiden men hur kan de veta?

Så inleder Anton när jag sätter mig med honom efter vårt gruppsamtal. Det är tydligt att det finns många frågor som behöver svar. Vi pratar om det en lång stund, hur man ska göra med oron. Antons första impuls är nog som så många andra, att försöka distrahera bort tankarna som kommer. Att sätta sig med datorspel och musik, att göra saker med kompisar för att glömma bort oron för en stund. Men han har klart för sig att tankarna kommer tillbaka när distraktionen försvinner.

- Det är svårt att veta vad som händer. Jag känner ingen där eller har någon förankring dit. Men jag blir orolig. Kan det sprida sig? Det är så lätt att gå över gränsen i tanken när man är orolig. Det är så lätt att spekulera för långt.

Vi pratar om frågor. Kan det vara så att frågor är svaret för att mota bort oron? Efter en stunds samtal och några exempel känns det som om Anton förstår vad jag menar. Han ställer de frågor som Lilla Aktuellt vittnar om att så många andra barn och ungdomar ställt.

- Är det risk för ett tredje världskrig? Kommer Ryssland invadera Sverige för att Sverige stöttat Ukraina? Kommer Ryssland använda kärnvapen?

Jag blir inte rädd för de frågorna. Vi har i gruppsamtalet tidigare pratat om just detta. Jag behöver inte ha svaret på dessa frågor. Kanske är det till och med bra om jag inte gör just det, svarar utifrån det jag tror mig veta. Det viktiga är istället att hjälpa till att göra oron konkret, att förflytta oron från känsla till sökandet efter fakta. Detta har Anton snappat upp. Han suckar, för även om han vill ha direkta svar så tillstår han att det är expertsvar vi ska söka och han är nöjd då jag säger att jag kan hjälpa honom finna dessa expertsvar.

På Riksgymnasiet just denna dag tar vi ett helhetsgrepp. Gruppsamtalet vi hade på morgonen utgick från ett gemensamt framtaget dokument som säkerställer att alla elever får samma information. Där pekar vi på det som många elever är medvetna om, att källkritik är viktigt och att det finns mer tillförlitliga källor där experter uttalar sig och källor granskas åt oss. Ändå upptäckte vi tillsammans hur svårt det var att inte spekulera och tro saker utifrån vad man hört. Hur lätt är det inte att skapa oro i andra genom att anta att man vet något. Den oron har Anton känt av men också upplevt att man inte pratar om eller vågar visa. Han menar att detta gör att man känner sig ensam.

- Ibland känner jag att det bara är jag som oroar mig. Varför visar dom det inte? Är man rädd för att visa? Tänker man på vad andra ska säga? Jag önskar att alla kunde visa sina känslor mer, så att man kunde få känna att man inte är ensam med sin oro. Om vi oroas tillsammans är vi också fler som kan söka svaret på vår oro.

Vi pratar om det en stund och avslutar sedan vårt samtal. Vi är eniga om att hjälpa varandra att söka svaren tillsammans. Just frågorna Anton ställde hittade vi ett expertsvar på. För stunden lugnar det oss men när oron uppstår igen får vi söka nya svar.

Nedanstående kanaler föreslår vi att ni söker svar på om ni är oroliga:

MSB (Myndigheten för samhällsskydd och beredskap)

KRISINFORMATION (Information från svenska myndigheter)

LILLA AKTUELLT (Barnkanalens nyhetsprogram)

Och naturligtvis uppmanar vi er att hålla er uppdaterade via SVT och SR.