Det var fruktansvärt. Sofia hade förlorat sitt  jobb. Hon fick gå på dagen utan uppsägningstid. Sofia bodde med sin mor. Hon kände sig ensam för hon hade inga syskon. Hon var jätteledsen men samtidigt en stark person och van vid att klara sig själv. Hon försörjde sin familj. De försvann alltid när Sofia behövde dem. Men hon tänkte inte bry sig om det. Sofia ville glömma det. 

En dag kom hon tillbaka till arbetsplatsen, hon satte sig i en stol som fanns där. 

Hon tittade på väggen. Där hängde några papper. Där hängde också ett gult papper.  Det var ett halvt ark papper. Papper var fullskrivet med anteckningar med flera olika stilar. Hon började att läsa vad som stod på pappret. Anteckningarna beskrev vad som hade hänt i hennes liv. Sofia ville inte komma ihåg det. Sofia befann sig i en liten korridor med några stolar. Där var kallt inomhus och hon kände sig frusen, men när hon gick ut blev det ännu kallare och det blåste mycket ute.  

Hon gick ut från arbetet. Utanför huset tittade hon noga på pappret. Där stod ett företagsnamn, SkF. Sofia tyckte att det var ett bra företag. Och numret: 415,6. Det såg ut som en telefonlinje förr i tiden. Sedan stod hans namn: Emil Anderson, det finaste namnet hon visste, för att det var hennes vän. Det stod också en e-mail, det var viktigt för henne. Hon tittade ofta på brevet innan hon la sig i sängen. Hon väntade en betydande grej. 

Det var SKF som var arbetsgivaren, de sökte många anställda, ca 30 stycken. Sofia sökte jobb och fick anställning på SKF. Det var ett bra företag som välkomnade nyanställda. 

Det var lugnt på SKF och alla lärde känna varandra snabbt. Hon hade ett bra jobb som hon  aldrig haft förut. Där hon kände sig fri. Hennes vän Emil Andersson jobbade på samma arbetsplats, det var roligt att arbeta tillsammans.

Kontoret tömdes för att de tog semester. Det skulle inte vara några där. Men ändå kom några som jobbade. Sofia tog också semester.  Hon reste till en liten by. Där träffade hon sin mormor och hon hade det bra. När hon var där hjälpte hon sin mormor. Sedan gick de tillsammans på en liten promenad. Där fanns också en liten sjö. De kom till sjön och kände sig bra. Hon pratade med sin med mormor när hon var där. Det var en fin plats. Mormor hade något viktigt att berätta för Sofia.

“Sofia, du är inte så ensam som du tror. Du har fem halvsyskon som längtar att få träffa dig”, sa mormor.

Plötsligt förändrades allt för Sofia. Nu var hon inte lika ensam längre. Hon blev inte besviken när hennes liv förändrades. Hon hade höga ambitioner, hon var en glad person som ville gå vidare med sitt livslånga uppdrag. Hon hade en känsla av att stor ansträngning skulle belönas med lycka och framgång i framtiden.

___

Mer information om projektet Ett halvt ark papper hittar du här.