Logga Upp

Sök          Sökhjälp
annons2
annons3
Tipsa en vän om denna artikel:
Till:
Från:
ANGEREDSGYMNASIET - VÅR BERÄTTELSE

HABIBI HK


Mariam Alsaidan 2020-01-16


Under några år har elever från SA deltagit med krönikor i Angeredswebben. Krönikorna handlar om olika syn på förorten. Vi tycker att det är viktigt att krönikorna publiceras för att det är berättelser inifrån, inte ur ett utifrånperspektiv. Texter från människor som bor här.

Hammarkullen - ett av Göteborgs mest utsatta områden, där vapen och droger kan köpas mitt på gatan och där polisen spanar som mest.
Hammarkullen - av miljonprogrammets misstag blev de ett av de mest utsatta områden, för att man ville segregera invandrarna och icke-vita från svenskarna, för att samma icke-vita inte ska få bo i de finare områderna där de stenrika skulle bo istället.
Hammarkullen - en plats journalister intresseras av när det är ännu en skjuten eller när någon dött av överdos.
Men samma Hammarkullen är platsen jag kan kalla ett hem, platsen jag kan känna mig tryggast och platsen som uppfostrat mig. Med all respekt till min mamma och pappa och en för evig tacksamhet för deras vackra uppfotran säger jag fortfarande stolt att orten har definerat mina skarpa attityder. Orten skapade en ilska inom mig, visade mig att media fokuserar bara på de negativa som händer då och då -  så som i alla platser men orten drabbas som värst. Orten visade mig om jag inte sprider dess buskap kommer vi att rasa.

Orten tvingade mig att utveckla min talförmåga - kunskapen är ditt vapen, ingen kommer hjälpa dig själv än dig själv! Orten lärde mig att kriga för mig själv och för folk i min ort. Vi skulle bryta krabbkulturen som våra invandraföräldrar hade skapat och fört ner till oss. Min kamp är att bevisa för dom och resterande värld att orten är mycket mer än en gata. Min ort var min skola, min ort var min tröstande famn. Så fort jag kommer upp med rulltrappan känns det som om jag är i min eufori. Euforin där ingen dömer dig, där du kan klä dig som fan du vill, där du kan tala och stå upp för dig själv och där mina problem blir allas och allas problem blir mina. 

Orten har lärt mig att alla människor är lika värda men man ska också vara försiktig, i orten har vi utvecklat en typ av trauma. Trauman som började när vi var små, trauman av vita och folk utanför orten. När jag var liten blev jag konstant bemött av rasism, i skolan, affären och utanför HK av vita människor och det har gjort så att jag har utvecklat en försvarsmekanism som stöter bort den typen av personer. Det stämmer inte alltid att göra så, jag vet men att min lärare "önskar att lilla Mariam ska bete sig som en svensk flicka" har lagt sina spår i min hjärna. Min lärare sa olämpliga saker som fick mig och känna mig så liten och värdelös att jag började själv hata folk som mig, folk från orten. De hatet är borta nu, jag har mognat och lärt mig att ingen annan än jag kan upskatta mig. 

Tillhörighet och utanförskap - jag är född i sverige och hade inte sett Irak förrän nästan ett helt decennium senare. Jag hade alltid en längtan, en längtan "hem". En längtan till en plas jag kunde vara stolt över och en plats jag kunde känna mig trygg i. När jag åkte till Irak började mina identitetskriser, redan som 10-åring hade jag identitetskriser! Jag visste inte att det var så annorlunda och att jag var så olik alla som borde där. Vi gillade olika saker och hade olika åsikter om i princip allt. Jag ville bara hem, hem till orten, där jag känner mig tryggast. Den första resan till mitt "hemland" slutade med att jag insåg att jag har varit hemma hela tiden, inte Sverige, inte Göteborg utan Hammarkullen. Trots att jag fortfarande hör "ditt hemland" hit och dit känner jag ingen tillhörighet till landet, varken Irak eller Sverige! Orten har en kultur som uppskattar dom som inte känner att de tillhör något land, eller flera olika länder. Orten är platsen för som som är utanför och annorlunda - och det tar oss samman!

Orten var som min skola - det finns flera oskrivna regler som dock inte är normer som jag följer som orten person. En regel är att alltid vara lojal men aldrig tiga för förtryck. Du ska inte vara golare men du ska inte heller vara tyst när du ser något fel. Många av mina känslor har jag inte kunnat lägga ord på men folk i orten skrev poesi och musik då kunde jag relatera så mycket åt de djupa texterna och de vackra orden. 

Jag och mina nio systrar fokuserar på att integrera kvinnor och hylla dom. Vi försöker sprida ett feministiskt budskap om jämställdhet och kvinnans värde. Jag är omgiven av så många starka kvinnor men alla har sina gränser, jag som liten har alltid känt att jag tar över efter den gränsen. När en kvinna i orten inte klarar av att sprida, skydda eller lyfta orten är det döttrarnas ansvar. Männen i orten är jag tyvärr inget fan av, när de inte kan integrera sig i samhället som är utanför orten kommer de och förtrycker kvinnorna. Då kommer jag in i bilden och ska bryta sönder den typen av negativ cirkel. 

Jag har ett privilegium i alla andra orter, jag kan vandra i andra orter i fred och känna mig hemma så länge jag inte spelar över. När folk kommer till Hammarkullen så kan det kännas att de har kommit till mitt privata område, då blir jag defensiv men det är förståeligt. Vissa besökare är där för att se ner och "utforska" förorten och det gillar inte vi men vi måste dela med oss. Förr ville ingen ha oss men nu är vi populära och nu vi är intressanta som ortenpersoner, det finns en negativ tanke bakom handlingen, orten är inget museum för att underhålla stadsbor eller svenskar. 

Jag kommer fortsätta älska och kriga för min ort, jag kommer aldrig att lämna den för att jag skulle inte klara av att bo någon annanstans. Det är platsen som skapade mig och platsen jag representerar. Trots att det finns misär och att folk mår dåligt så känner jag mig tryggast där. Även solen har dess fläckar.


Tipsa en vän     Skriv ut



Matsedel

Ensamma barn

Skriv i Angeredswebben

Kalender

Det finns inga kommande händelser i kalendern.

Testannons 1

Testannons 2

Testannons 3

Angeredsgymnasiet FB

Angeredsgymnasiet Insta